Immortality
Då var det över. Lost är slut. Fan vilket vemod som sköljer över en nu! Skulle jag regissera film nu så skulle den göra skäl för namnet Bergman.
Be strong, Dawson! Be strong!
Det var ett bra slut tycker jag. Man visste på förhand att allt inte kan förklaras, vilket självklart känns snopet men det hade slutat i en timmes svammel om hur det kommer sig att rök bestämmer sig för att leka Godzilla på en ö okänd för 99,9% av jordens befolkning. Hade man nån gång fällt en tår till ett tv-program så hade det varit lämpligt.
Men sånt gör man ju inte, då ryker min machostämpel.
************************
Benet börjar spöka igen. Om det här resulterar i att jag inte kan springa på ett tag igen så amputerar jag. Plast får man inte ont i.
************************
Förklaring till rubriken?
När vi på smekmånaden satte oss på vad de kallar "flygplan" där borta i Karibien (en försköning av "SL-buss med vingar") så kom dödsångesten farande som stenar på en Nickelback-konsert. Efter tre minuter i luften (ca 20 meter ovanför trädkronorna) så slog den mig. Tanken, teorin, skälet till att allt kommer att bli bra.
"Det är lugnt, jag kan inte dö. Jag vet ju inte hur Lost slutar än."
Bäst att kolla extra noga när jag går över vägen i framtiden.
Kommentarer
Trackback
