Je t'aime bäver

Efter sex år av spänning och frustration så är det till slut dags för det absolut sista avsnittet av Lost. Det är svårt att förklara känslorna inom en inför det här, för många är det bara en tv-serie i mängden. Om man har hängt med genom serien så är det så mycket som man vill ha svar på att det helt enkelt inte går att hoppa av mitt i som många andra har gjort.

Säsong 1 var ett stycke tv-historia. Hade man lagt ner då så hade man haft en kultförklarad klassiker. Säsong 2 började med ett av de bästa avsnitten i mina ögon, sen började serien att kännas för mycket som en transportsträcka. Efter säsong 3 så beställde ABC fyra säsonger till av serien men här händer något stort enligt mig. Manusförfattarna vägrar att göra fyra säsonger till och prutar ned det till tre. Skälet var för att kunna knyta ihop allting snyggt och inte mjölka ut pengarna så länge som möjligt. Man valde att göra tittarna en tjänst. Sedan dess har det bara gått uppför (och sidleds om man ska räkna med tidshoppandet i säsong 5).

Under de sju åren som jag och Fia har varit tillsammans så har Lost varit ett stående inslag i livet. Onsdagar var en helig dag då man bänkade sig vid tv:n, helst med en påse sourcream & onionchips och ranchdip (numer är chipsen synonymt med Lost och vice versa). Kommer vi att återberätta vårt förhållande i tiden före och efter Lost?

Ikväll faller som sagt bilan. Vi ses i mörkret.